Thomas Thorild
Dårlige vise! Spänn du högre tingens förmåga,
skapa en kraft i vanmakten, gif en sinnesgrad! Gif den!
Nej, nej, kryp, osaliga mask! Förtär dig, o spindel!
Blifven i gruset, dumme, kraftlöse, djuriske slafvar!
Men du rika, saliga ljus, du, omgif mig himmelskt i sublimare världar!
Utgjut, gudomandande stoft, ack, utgjut dig längre,
lyft af en starkare pust, den Eviges! För dina fria,
mera eldade, ädlare sinnen, saliga, för dig
öppna sig ljusfullt, uppstiga tjusande högre och högre
kretsar af skönhet och väl. O njut och lef i det Hela!
Där är himmel och ljus och Gud och salighets fullhet.
Andas, kreatur, glädjen, och dö, och dö i din känsla!
O I vise, Guds förtrolige, snillen och hjältar!
I, odödlige, lefven där. Millioner nedför er
stå och tillbedja, heligt rörda, tacksamma millioner.
Tillbedja ljuft med ögats, med själens hänryckta blickar.
Harmonien är skönhet i allt, är retelse, ljufhet,
tingens glans och behag, är samhällets ordning och styrka,
snillets segrande makt och skönhet för människotanken.
O, i ditt sköte, ljufliga, födes tjusning och nöje,
och i nöjets begären. Dessa blifva passioner,
härskande, om harmoniska, dygder; om stridande, laster —
alltid den eviges kraft, och alltid väckta af nöjet.
Nöjet: centrum i alla naturens kretsar, ack, evigt
kringom hvilket vimla och röras de lefvande stoften,
aldrig hvilande. O känsla, o smak af naturen och lifvet,
droppe af Guds sötma, fläkt af hans andas ljufhet,
lifva mig, himmelskt strömmande från evighet ur Guds sköte!
För mig på dina vågor till honom, till det Hela!
För mig ur gruset! O jag förkväfves, förkväfves!
Utgjut mitt högre väsende! Heliga, första känsla,
182
