Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/191

Den här sidan har korrekturlästs

Ur Götamannasånger eller Dalvisor


Ja, ditt folk, så gladt och godt,
värn af själfva himlen fått,
 trotsar krigets lågor
 så som klippan vågor.


STÅNDEN.

Första ståndet bondens var.
 Trött vid jakt i skogen,
sade han: “Här bor jag kvar,
 snart är frukten mogen.”
Stånd han höll och frukten njöt,
odla' sedan, när den tröt,
 och från denna samma
 alla stånd härstamma.

Ty han hade allt i ett:
 armen var hans styrka,
handen konst, försöket vett,
 himmelen hans kyrka,
känslan präst, och solens lif
Gud förutan lärors kif;
 men mot öfverdådet
 mod var kung och rådet.

Dock för stort vardt bondens gräl
 då, när skaran öktes.
Allting gick ej mer så väl,
 bättre, bättre söktes.
En till strid och en till slöjd,
en till vett och väldets höjd
 måtte bonden sätta,
 men dock ständigt rätta.


187