Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs

Thomas Thorild


i den stora känslans rysning
fröjd jag kände och gick.
“Hör, son, vid dessa ögonbryns
blixtrande natt jag svär, jag svär,
från denna stund” —
berget skalf, klipporna störtade —
“jag heter ej Tor, jag heter Harm.
Godt är njuta en värld, men stort
är trotsigt att le åt alla.
Valhalla själft är jordens bild:
Fröja är fånig, Oden är vild.
Kärlek, ära, rikedom, allt
vräks som hafvets vågor.
Ödet är en hvirfvelgöl,
afgrundsdjup och af grundsglupsk,
slukar allt, frusar ut allt.
Skärp ditt öga, son, och se
världar och himlar rasande tumla där
och i dustet dårar störtande evigt,
och i all tings skräckliga brak och gny
nödens skrän upp till — ingen Gud!”

 Jag såg,
Tor med sitt ögas blixt
en väg af ljus genom töcknen ljungande,
jag såg på en blomsterhöjd, ack, såg
gudomligt skön en flicka,
slingad intill sin älskares själ,
i en alla himlars kyss
lofva en öm, en evig tro, då vild
en bister jätte, nämnd Far, rusade fram
och störtade henne med en vink
ned i en annans famn. Mitt öga
mörknade, och jag gret — af harm.

198