Harmen
Blomstren, höjderna, luften
suckande skållade åter
skrien, skrien af hennes kval.
Jag såg
längre bort millioner
stoftet kyssa, trampadt af en tyrann,
som, af högfärd vild, sig vräkte
lik en gud på en himmelens tron,
men hans ögon gnistrade helvetet.
Vid hans lågande blick sig reste en åsna upp,
tredubbelt krönt, med gyllene mantel,
till att hålla ödets bok
och dess eviga lag gällt skräna ut.
Tyrannens höfdingar, vargar, vildt,
svultne, lömske, törstande blod,
tjuta upp i raseri,
trälar tusende, tusende
till att mördande mördas.
Ve, ve!
Djäflars skratt med döendes ack
rymderna gjorde till ett enda gny,
och himlar, skälfvande, dånade doft:
Ve, ve!
“Son,” morlade åskan
af gudastämman Tors,
“detta är ärans fält, detta!” Jag grep
efter hans ljungeld i häftig harm,
men upp höll Tor sin mäktiga arm,
och eldarne, skakade, blänkte.
Jag såg
genom rasande världars töcken
längst bort öfver ärans skräckliga fält
