Harmen
lögnens och våldets, heliga åsnors
och tyranners gudomliga rätt.
“Hören, hören,”
från sin källa på en blomsterhöjd
ropade högt en ädel vis.
“Hören!
Naturen är lefvande sanning,
är skönhet och nöjets enda lag
och evig rätt för kungar och folken.
Naturen ler åt de stora ord
och ärar blott kraft i snille och hjärta:
Den bäste, säger hon, den är störst.
Naturen är
Guds leende anlet,
Guds egen skönhet i dödelig glans;
hon strålar af vishet att leda oss,
hennes eviga löje
säger: Dödlige,
följen mig!
En himmel af skönhet jag är,
Guds himmel ler i min skönhet.” —
“Bränn,
bränn honom!” skräna
de heliga åsnor, tyranner och lärde,
och bålet flammar upp mot himmelens sky.
Naturens kvidan
i dalarne höres,
där oskuldens visa nöjens folk
se de förfärliga lågor mot himlen
och gråta sin och naturens vän.
“Tor, Tor,” jag skriade, “starke Tor!
din makt, din ljungeld mig läna
och stormarnes vilda raseri
att dessa galna världarna härja!”
