Till Bacchus och Kärleken
som halp mig floren sönderrycka,
och hämta hennes suckar opp,
och kyssa bort dess tårars lopp,
I voren vittnen till min lycka.
Hur trogit har jag sen ej följt er dubbla fana!
Hvem gick i kärleks bragd att mig till anfall mana?
Hvem såg i dryckeslag mitt glas ej tömmas först?
Ack låten mig då ej er ömma omsorg mista!
Lät, Bacchus, aldrig vin i mina läglar brista
och tillstäd ej mitt lif bli längre än min törst!
Och, Kärlek!, om du dig förbarmar
utöfver din försvurna slaf,
så lät mig stupa i min graf
utur en älskad flickas armar!
Så länge än en dag af lifvets spånmö unnas,
skall i min glada sång ert värda lof förkunnas;
ty hvilken dygd har ej af er sitt ursprung fått?
Säg, hvad som mer än lag kan lastens yra tämja?
Jo skönhet — Säg, hvad mer än heder dygden främja?
Jo vinet — Catos dygd ej själf ett rus försmått.
Hur brinner icke talarns ifver,
när vinet gifver andan kraft!
Och löst i samma ljufva saft,
åhörarns hjärta böjligt blifver.
När lejda hopar fram på slaktningsfältet tåga,
hvad eldar knektens mod? Månn det är ärans låga? —
Han får ej ärans lön — Månn nit för rikets väl? —
Han känner ej den kungs minister eller sköka,
för hvilkas ledna skymf han går att döden söka.
Nej, Bacchus, du ger rus och blindhet åt hans själ.
