Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


 Jag kan ej säll i himlen vara,
 om där jag jordens klagan hör …
 Och då, gudomliga Spastara!
 ett kärleksoffer du imellan lågor dör,
 jag skulle mina känslor spara?
 Jag bli så hård, som … himlen är?
 Ack! nej, vid denna sorgsna källa
 jag dig ett skyldigt offer bär.
Här jag min luta tar, här vill jag tårar fälla;
jag kan ej mer, och mer din skugga ej begär.

 Ren våren förd på gyllne skyar,
 med ömnighetens horn i hand,
 sitt jubel och sin makt förnyar
 omkring Messinas rika strand.
 Messina stolt bland städer lyste
 och sällhet i sitt sköte bar;
 dock bland de skatter, som hon hyste,
 den skönaste Spastara var.
 Nu till en bäck, den västan smeker,
 af dig, o näktergal! hör hon sig buden bli;
 men kan Spastara gå förbi
 sin son, som uti vaggan leker?
 Sin kärleks pant i famn hon tar,
 (I mödrar, kännen hvad hon njuter!)
 en hänryckt, öm och lycklig far
 dem båda i sitt sköte sluter.
En blick af sin gemål han dränkt i vällust får,
och bägges själar strax på deras läppar brinna;
hon blott en känsla har, som just på gränsen står
 imellan mor och älskarinna.
“Ack, himmel!” ropar hon — och rörd åt hafvet ser,

206