Bengt Lidner
Jag kan ej säll i himlen vara,
om där jag jordens klagan hör …
Och då, gudomliga Spastara!
ett kärleksoffer du imellan lågor dör,
jag skulle mina känslor spara?
Jag bli så hård, som … himlen är?
Ack! nej, vid denna sorgsna källa
jag dig ett skyldigt offer bär.
Här jag min luta tar, här vill jag tårar fälla;
jag kan ej mer, och mer din skugga ej begär.
★
Ren våren förd på gyllne skyar,
med ömnighetens horn i hand,
sitt jubel och sin makt förnyar
omkring Messinas rika strand.
Messina stolt bland städer lyste
och sällhet i sitt sköte bar;
dock bland de skatter, som hon hyste,
den skönaste Spastara var.
Nu till en bäck, den västan smeker,
af dig, o näktergal! hör hon sig buden bli;
men kan Spastara gå förbi
sin son, som uti vaggan leker?
Sin kärleks pant i famn hon tar,
(I mödrar, kännen hvad hon njuter!)
en hänryckt, öm och lycklig far
dem båda i sitt sköte sluter.
En blick af sin gemål han dränkt i vällust får,
och bägges själar strax på deras läppar brinna;
hon blott en känsla har, som just på gränsen står
imellan mor och älskarinna.
“Ack, himmel!” ropar hon — och rörd åt hafvet ser,
206
