Grefvinnan Spastaras Död
“min sällhet är för stor att längre dröja kunna …
Dock nej, min ljufve vän! jag vill ej bäfva mer;
den dygdens ursprung är, den skydd åt dygden ger,
kan dygdens sällhet han missunna?”
Gud! … ack! rädda mig — Hur jag förskräckes!
Hemsk af nattens djup jag betäckes …
Det blixtrar … hvad gnistor! de spritta, de spraka,
hväsande svafvelregn störta sig ner;
darrande jordens inälfvor braka,
dess grundvalar skaka;
hon vrålar, spyr eld — nu öppnar hon sig …
Gud! nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!
Ramlande tordönen dundrande knalla,
eldtöcknar skälla,
sjöarne svalla
mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
åskviggar ljunga,
fasliga syn!
Ankrade seglare vågorna slunga
mot himlabryn.
Templen af glödande eldkulor brinna.
Ett skrall … än ett skrall: palatsen försvinna;
i rämnade jorden begrafva de sig …
Gud! nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!
Spastara! … Nej, uti hans armar,
ack, hvilken skönhet dignar ner!
“O, höga gudamor! du nådfull dig förbarmar …”
Hon svimmar: nu hon är ej mor, ej maka mer.
Hvad gör du, ömma hälft utaf ett änglahjärta?
Förtviflan väcker allt ditt mod;
