Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


du glömmer fasans våld och känner blott din smärta.
Där ligger hon! — Så skön uti Messie blod
 vid korset Magdalena dignar;
 så skön i sina tårars flod
 hans fot hon kysser och välsignar.

En bjälke ramlar … nåd! … Gud! … nåd! … hon krossas kan …
 Med känslor från afgrund till känsla af man,
 han hastar att göra hvad himlarne borde …
Förlåt, natur! sitt barn af skräck han glömma torde:
 han älskling var långt förr än far;
 och hennes gudaögnapar —
det blir ditt fel, natur! för skön du henne gjorde.
Nu ner för trappan han dess dyra väsen bär.
Det marmor känsla får, uppå hvars häll hon hvilar,
själf känslolös och stum. Den häpne maken ilar —
Tag än en af skedskyss! — gråt! det den sista är.

 Elden genom djupet bryter,
 lavan lik, då Etna ryter:
 allt han sköflar, allt förtär.
Hålt, Allmaktsgud! ditt verk du svurit hägn;
 vi tillbe dina dolda under;
 men är du mera stor i dunder
 än i de rika sommarregn?
Förgäfves! — Än en gång mordviggar rasa,
 ur blodiga skyar ilande ner.
 Hvad är det jag ser?
Emot Spastara? Mot himlens urbild, han kan … hvilken fasa!
 Hvad djärfs du? … Mot Spastara våga …
 Förmätne stråle! hvad! du dygden störta vill?
 Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga:
 Månn gudanåd och rätt är till?

208