Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/213

Den här sidan har korrekturlästs

Grefvinnan Spastaras Död


 Nej, hålt! tills du den niding finner,
uppå hvars kala hjässa rinner
af änkors tåreflod en svall!
Då med blixt och knall på knall
ingen puls i hjärtat spara!
Mätta fritt ditt raseri!
 Krossa! krossa! … Men för Spastara
 häpna, tillbed, flyg förbi!
Sin sköld mot åskans pil en skyddsängel sträckte —
 Men nu Spastara spritter opp.
 Det modren var naturen väckte,
 då viggen i de murar lopp,
som hyste hennes son, dess dagars glada hopp.

 Hon vaknar, skådar taket brinna.
 Lik en numidisk lejoninna,
hvars ungar man från henne röfvat har,
 hon genom tusen flammor far,
från rum till rum med tankans snabbhet hastar!
 Dess fotspår eldens våld förtär …
men ingen eld så stark som moderslågan är.
Nu muren i dess väg de heta stenar kastar,
ett moln af svafvelrök dess syn förblindad gör.
Dock månne känslan kan ett modersbröst bedraga?
Till vaggan hennes steg en säker kosa taga;
hon stannar — ack! ett klagansskri hon hör,
ett steg tillbaka tar, nu åter vaggan hinner;
mot barnets bröst dess hjärta redan brinner:
hon det i skötet bär, för andra gången mor.
“Kom, make, kom att se! — Min sällhet är för stor!
Min son! mitt enda barn! mig dina läppar röra,
 min modersarm får nu omfamna dig,
 du lefver! är hos mig!
Den Gud, som fört mig hit, skall än misskunda sig
 och oss igenom lågor föra.”

209