Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


Natur! … ack! nu sitt barn den sista kyss hon ger
och ifrån Gud till sig drar änglars blickar ner.
De läppar svartna ren, på hvilka orden famla:
 “Min son!.. vid detta bröst … du skall …
 Ack! ―”
 Dödens blixt och domens knall!
 Murarne ramla.

Du envåldsmakt! en vink det kostat dig,
 hur värdig ej din lag, din ära!
 Du låter flammor dem förtära
 och fordrar kärlek utaf mig!
O, alla väsens Gud! du ville Sodom spara,
om blott där funnits fem, som älskade din' bud.
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara?
De krossas? … Abraham! och detta är din Gud?

Ja, om på detta klot, där brott och öden rasa,
Spastara! du ett mänskligt fel begått,
 vid detta dödsrop, denna fasa,
 med dessa känslor, som jag fått,
jag ville vara Gud att kunna dig förlåta,
och sedan mänska bli för att af glädje gråta.

 Men, när så grymt oss ödet sårar,
 hvar finnes tröst? I tårar, tårar.
 Den makten äger segrar lätt:
 dock dygden, just då dundren knalla,
 sin oskuld kan till vittne kalla,
 och himlen, då hans viggar falla,
 skall rodna för sin oförrätt.

212