Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs

Grefvinnan Spastaras Död


Det töcken, hvars viggar dig krossat, Spastara,
försvinne från jorden, från himlar och haf!
Dock — om så oföddvärd en älskad son kan vara,
att hata — hata? Gud! den honom lifvet gaf;
om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
vid minnet hvad en mor för evig kärlek bär;
om vid dess suckar döf på lastens väg han är,
och henne sorg till lön för tro och ömhet gifver;
 kan hennes stoft han utan tårar se:
må öfver hans hjässa det töcknet då välta,
 i blodskurar smälta,
 att himlarne rysa och djäflarne le!

 Spastara! om min suck dig hinner,
 där du med änglar dig förent,
 och du en himmelsk skönhet finner,
 ett hjärta, som Guds tanke rent,
 ett hjärta, som mitt öde sårar;
 Spastara! om du henne ser,
 då tyst, som tålamodets tårar,
 på detta klot hon blickar ner,
 och hennes suckar uppenbara,
 att från en älskad son hon for:
 i hennes sköte flyg, Spastara!
 ― ― Det är min mor.


⁎              ⁎


213