Bengt Lidner
YTTERSTA DOMEN.
Salve, sancte parens, iterum salvete, recepti
Nequicquam cineres animasque umbraeque
paternæ.
Virgilius.
Han öppnas, grafvens port! De tröga gångjärn knarra,
och lampans matta sken på svarta marmorn darra.
Hur strömmar mörkrets flod ! Hur nordan, sträf och snar,
vidt öfver nattens djup med stormars tordön far!
Dess dunder ufvars läte bryter,
och rofvet under vargen ryter,
och irrbloss hvina fram med blod i mina spår,
och jag, hur ödsligt! jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad sväfyar,
där skogen som ett spöke står
och hemsk i vintrens svepning bäfvar.
O marmor stum och kall! du, i hvars hårda famn
jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar …
En son bör finna lugn där modrens hufvud hvilar.
Af ungdom, skönhet, dygd, se allt hvad öfrigt är!
I himlen danas då hvad grafvens svalg förtär.
Du, som med blommor strör den tistelväg jag tågar,
o hopp ! o vällust af mitt lif!
min dunkla blick ej öfvergif:
han sig i evigheten vågar.
Kring jordens dränkta klot den vilse dufvan far,
stum, ensam och förskräckt mot dödens afgrund bäfvar;
ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
på ovisshetens haf jag så i töcknar sväfvar.
Dock! detta stoft förgås? … Och, Gud! du evig är.
Hvem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
214
