Yttersta Domen
I evighetens ljus jag häpen dignar ner …
Den högstes strålar kring mig ljunga!
Gudomlighetens sken! … Jag är ej dödlig mer,
jag är ej dödlig mer — jag skall hans ära sjunga.
Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodnans vingar,
jag prisar, helige! ditt namn.
Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprungit,
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.
Det tomma kaos, suckande,
i djupet för din tron sig böjde.
Du andades, allsmäktige!
och himlarna sig där upphöjde.
Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmaktseld utfara:
strax omgaf dig serafers skara
och söng din ära, väsens Gud!
Än såg du vidt kring djupets famn,
och världar fram ur mörkret bröto:
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.
Din anda, Gud! skall återdrifva
i kaos jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall blifva.
Halleluja!
217
