Yttersta Domen
Med natten hastigt nu sitt hufvud han betäcker,
sin fot i seklers djup, sin arm i skyar sträcker,
och svär, svär vid sig själf: han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och kaos varde himlar!
“Den jord, som blodbestänkt med Adams släkte vimlar,
skall dömas, skall förgås … i detta nu —” Han svär!
Han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och: kaos varde himlar!
Han svor: ett åskfylldt moln ner från hans blickar föll,
och stilla jordens klot på bräckta axlar höll,
och helvetet sig upp i tjocka dimmor höjde,
och satan röt och vild sig öfver kaos böjde.
Så hisklig en komet bland hemska norrsken står,
förkunnar troners fall, och krig, och hungersår.
Nu ödets kedja bräcks, nu tidens grundval gungar,
och dödens ängel ner på domsens åska ljungar.
Nu ramlar hoppets tron. Förtviflan rusar fram,
och ljusets vida rymd är natt, och blod, och damm.
Fram ur ett osedt djup sig mordiskt stormen bryter,
och åskan, hämndens röst, från fästets vallar ryter.
Vesuv med hundra gap förkunnar jorden krig;
men bistert, tungt och svart, där reser hafvet sig!
Far upp, och i sin fart millioner viggar bräcker,
klyfs, och ner i sitt svalg millioner lågor släcker.
Det slukar där den eld, i skurar Etna spyr,
då blodröd vintrens här för Heklas bomber flyr.
Nu ljungar vågen ner, och bergens rötter lossar!
Nu slungas de mot skyn! och nu en blixt dem krossar!
De tända skogars spets man mellan sjöar ser.
I oceanens djup far himlabågen ner,
och hafvets gömda lik i åskans rymder brinna.
De starke hvalar strax i Heklas svalg försvinna.
