Bengt Lidner
Men nu ett mörker sig kring jordens poler drar,
i det, om natten fanns, hon syntes ljus och klar.
Ett dån, af stormen fördt, ur mörkrets skrefvor hastar,
som midt i hafvets gap Vesuv och Etna kastar,
det vrålar, fradgar, slår; nu genom eld och rök
sitt hufvud höjer upp till än ett vildt försök;
dess böljor skocka sig, det upp mot molnen ilar,
i djupet rycker dem, och drar en suck, och hvilar.
Är detta då den jord, som stolta kungar bar,
den mänskan, blind och svag, i länder indelt har?
En bäfning, tordönsfull, från Asiens sida slungat,
Europa, dig! — Hvad krig på dessa gränsor ljungat!
Hvad blod ej strömmat där! — de slagnes hamnar ren
till domsens lågor dra despoters multna ben.
Och lik en plötslig natt Kaukas i djupet välter.
Som regnmoln Peru bort med sina grufvor smälter.
Förgås, du olycksort! du hem för kval och mord!
Månn åskor, haf och pest ej härjat denna jord?
Ack! skulle mänskors blod ock under bergen rinna,
till dödar och till brott att nya ämnen finna?
Vidt kring Numidiens rymd, åt Ceylons öknar se,
af domens eld och slag uppfyllde, rämnade!
Där sluks rinoceros! där lejoninnan ryter,
i elefantens blod, vid tigerns sida flyter!
Men, örn! bland molnens svall, ack! fordom stolt och fri,
hvad? skall med fjärilns stoft din aska bortströdd bli?
Nej! han i blixten far, att i dens sköt' försvinna,
hvars tron han, djärf och stark, så ofta sökt att hinna.
Du ljusets majestät! hur blodig är din blick!
Med hopp om evig glans du öfver Eden gick,
220
