Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/226

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


 Naturen då i glädjens skrud
 åt skaparen ett offer tände.
 Du kom: allt andades en Gud,
 och i din blick hans blick vi kände.

 Hur öfver trädbevuxna berg,
 som under nattens åskor gungat,
 gudomliga! i azurfärg
 du fram ur österns portar ljungat.

 Och då i oceanens sköt'
 vi sett dig undan natten fara,
 du klarhet först i månan göt,
 att oss ock fjärran nyttig vara.

 Fast ödet mänskors hopp bedrar,
 dig dagakarlen trogen funnit:
 din stråle honom uppväckt har
 och för hans lugn i böljan runnit.

 Det folk, som blindt i villor lopp,
 och icke himlens röst fått höra,
 har ropat, då du ljungat opp:
 Den dig har gjort vi dyrka böra.

 … Men kaos' böljor mot dig svalla! —
 Ditt lof af helgon sjungas skall.
 Dig änglarne i minnet kalla …
 Tillbed din skapare — och fall!

Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
nu öfver jordens klot med nedböjdt hufvud bäfvar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken sväfvar