Yttersta Domen
ikring ruinerna utaf tyranners slott,
mot hvilket tid och hämnd sin makt förena fått.
Nu — ack! — och aldrig mer i domsens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.
Af segren mörkret stolt på dödens ängel ser,
hvars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.
Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet af din död hur ljuft att mänska vara!
Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.
Den tigren! … i moras, på glödda stenar krälar!
Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.
Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.
Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!
En ångrens tvungna suck hans samvets stormar kväfva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häfva.
Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt lif i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flere år för en hans nöjens kväll.
De faderlöse barn på domsens åskor kalla:
han flyr — men i det djup, där änkors tårar svalla.
Af dessa spöken följd, ett grufligt skri han ger:
“Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!
Du afgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!
Jag, otacksamma folk, jag var din kung — min tron …
förbannad den, och dig, och jag, och religion!
Att höra mig — hvad hämnd! — bland kvalens andar ryta,
du nu din himmel vill mot deras afgrund byta. — —
Nåd, Gud!” —
