Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/228

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


 På dessa ord han dundren svara hör.
Hans barn kring ormars kärr på flammor stormen för.
Den själf ej ömmat har, när hopplös nöden gråtit,
och, fast med brottfullt bröst, ej andras fel förlåtit,
har han i faran rätt att efter räddning se,
och kan hans sista suck en Gud om tillgift be?
Ack nej! barbaren nu, till mildring i sin smärta,
med dolken rusar vildt uti sin gunstlings hjärta,
och söker nya brott den tid han öfrig har,
tills för hans fräckhet hemsk mot honom döden far,
och, på förtviflans brant, med domsens åska sluter
ett lif, som afskyvärdt i hämndens sköt' sig gjuter.

Jag klaga vid hans fall? — Ett brott, ett grufligt brott,
med makten i sin hand, försumma göra godt:
men till sitt öfverflöd ej änkans åker spara …
Man måste vara kung, för att så brottslig vara.
I tidens sista nu, hvad båtar ångren mer?
Njut solens blida sken, förr än hon rinner ner.
Ur fängslens fallna port än blodig mördarn bäfvar:
i elden för hans syn den dräptes vålnad sväfvar.
Och mellan domsens brak med skräck förförarn hör
den bön om himlens hämnd en villad flicka gör.
Och uti änkors blod än törstig ockrarn flyter,
och gudalärans tolk vid sunkna templet ryter.

Men — hvadan detta rop? Ack! ateistens röst.
“De bålverk ramla då, som skyddat detta bröst.
En Gud är till! … En Gud? — Nej, afgrund! må din smärta
ej tvinga till hans tron en suck ur detta hjärta!
— Förgäfves! hvilken harm, att under hämndens svall
hos den mig straffar grymt jag kärlek finna skall!
Hvad! kärlek? född i moln, för mig då ljuset klarnat,
att njuta skuggan blott man som för laster varnat,

224