Yttersta Domen
se Karlavagnens gång … och tro Getsemane? —
Messias! ökte ej din död mitt helvete?
Hvad, kärlek? … Sluken mig, I plågoandars skara!
Jag vill mitt hat till Gud i edert sköt' bevara.
Men se! — hvad ynglingar, förförde utaf mig!
Med eld, med drakars blod de ren beväpna sig …
Fly! — Domaren är när. Det hat han mig ingifver —
ja, evighet, du själf därtill för kort ju blifver.”
I domsens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad af dess luft, min sällhet ren försvunnit.
Gud! finns ej dygden mer, där dock ditt blod har runnit?
Hon finns! se med hvad lugn på jordens grus hon står,
mot Tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla Religion vid hennes sida tänder,
en ängel dundrens eld från hennes hjässa vänder.
Som Längtan på en strand vidt efter seglen ser,
som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
så hon med trånfull blick åt höjden ögat kastar,
så hon med vällust ser, att tidens timglas hastar.
Kring henne, hvilken flock! — Min forna skräck försvann,
en kung, som Gustaf stor, och öm och vis som han.
En mänsklighetens vän, som då, när tårar flutit,
åt uslingen sitt bröd, men uti lönndom brutit.
I dödens mulna stund, vid domsens tordönsskott,
hvem andas lugn och mod? Den, som gjort mänskor godt.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fanns, du en för honom gjorde.
Och där en Pythias vid Damons urna står,
i änglars glada famn sin vän han skåda får.
Och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och där naturens son, som född i mörkret var,
