Bengt Lidner
och aldrig känt den Gud, hvars väg han vandrat har.
Och dessa mödrars skrän! … ack! hvilken älskad smärta —
allt tärs af domsens eld, men ej ett modershjärta.
Messias unnar dem en bön vid lifvets slut,
och odelt gjutes hon om nåd för barnen ut.
Du, som i farans stund på andras räddning tänker,
har himlen större fröjd, än dig ditt hjärta skänker?
Men svärdet flammar fram, och dödens ängel — hör! —
kring varelsernas fält utropar: Dön! — Allt dör.
Än höjes lian upp … hon fälles — tiden stupar,
i evighetens svall med minnet sig fördjupar.
Kring allt en tystnad rår, som i det ögonblick,
när Gud att skapa allt den första tanken fick.
Men dödens ängel upp i domsens töcknar sväfvar,
förkunnar jordens lott, och för sitt öde bäfvar.
Helig är Herren! Halleluja!
Domaren blickar kring himlarna!
Och som en flod för hans fötter de strömma.
Allmakten tyckes sin källa uttömma,
att i hans spår gjuta stjärnorna.
Då i din klarhet, o Herre! de svalla,
och för ditt lof du gränser ej satt,
låt af din klädnad en skugga ock falla
ner i den eviga dödens natt.
Du, som ur henne skall människor kalla,
glöm ej din död uppå Golgata.
Domaren blickar kring himlarna.
Honom tillbedja de alla! ack! alla.
Helig är Herren! Halleluja!
Ren knäböjd Rafael på majestätet ser,
och harpan dignar stum på fällda vingar ner.
226
