Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/231

Den här sidan har korrekturlästs

Yttersta Domen


Med lifsens öppna bok, vid domarns vink, han hastar
framför den ljungeldsvagn, som stjärnor kring sig kastar.
Där flammar hjälten nu, och änglar i hans spår,
och etern uppfylld blir med strålar från hans sår.
En krans af Edens träd hans hjässa nu omringar;
och på en gudasköld, som kring hans axlar klingar,
än ristad står den kamp i vredens ögnablick,
då satan högmodsfull mot skaparns välden gick,
med fallna änglars här hans tron bestorma tänkte,
men, vid ett hjältens slag, i afgrundar sig dränkte.
Än där, i mulna drag, den dödens natt man ser,
då törnekrönt han for till kvalens kulor ner,
i fjättrar satan band, hos honom ånger väckte,
förkunnade hans dom, och hoppets gnista släckte.
Än praktfullt blänker där Messie segertåg,
då han en frälsad värld inunder föttren såg,
som människones son till himlen återvände,
och sönk i fadrens sköt' af vällusten han kände.

Se! i sin högra hand det helga kors han bär.
Med domsens tordönssvärd den andra väpnad är.
I barn från Betlehem! er herdes röst er kallar.
Det stjärnbeströdda släp, som af hans mantel svallar,
uppbäras skall af er, — o afundsvärda lott! —
af er, som för en Gud ert blod utgjuta fått.
Och himlen lämnas tom, och alla helgon ljunga
i dammet af hans vagn, att evigheten sjunga.
Af David förde an, de sina harpor ta.

Kor.


Halleluja!


Ett kor.



 Sjungom hans ära, hvars arm sig utsträcker
 öfver det hela, som varder och är;

227