Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


 som ur sitt sköt' nya världar uppväcker,
 då med sin blick han de gamla förtär!
 Sjungen hans ära, framljungande himlar!
 Och du, o evighet! prisa hans namn.
 Prisa hans under, o jord! när du vimlar
 i intets famn. —

Ett kor.



 Vidt i evighetens haf
 lifvets segerhjälte svallar
 Se! han öppnar dödens graf.
 Hör! hans röst i kaos skallar.
 Rykande vid skaparns fot,
 ren i domsens lågor brunnit
 jordens likbeströdda klot,
 där hans blod för mänskor runnit.

Kor.


Halleluja!



Ett kor.



 Skulle väl, o skapare!
 de åt kaos återlämnas?

Kor af betlehemitiske barn.



 Skulle du, försonare!
 ack! på de försonte hämnas?

David.



Nej, som en fader sig gärna förbarmar
öfver det ångrande barnet i nöd,
så mot oss fallne utsträckas hans armar.
Skulle han vilja en människas död?

Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.

228