Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs

Yttersta Domen


 Blommornas urbild, som hastigt upprunnit,
 blef hon lik dem på en stormdag förödd.

 Herre! ditt väsen sig gränslöst utsträcker,
 evig, som du, din barmhärtighet är.
 Ja! då med eldmoln du djupet betäcker,
 omsorg för människans stoft du ock bär.

 Sjungen, I himmelska hjältar! hans ära!
 Blixtrande världar ur skaparens famn!
 Jord! som hans blickar till intet förtära!
 Prisen! ack prisen den eviges namn!

Kor af betlehemitiske barn.



 I kring din tron med sällhet krönte,
 vi evighetens lagrar strö.
 Den fröjd att för Messias dö
 oss mer än himlarna belönte.

Ett kor.



 Hvilken väldig änglaskara
 häpen och förundrad stod!
 Ville gärna mänskor vara,
 för att helgas af hans blod.

Kor af betlehemitiske barn.



 Hvilka rof! ack! hvilken ära!
 Lejon utaf Juda stam!
 I det ljus, vi offer bära,
 hedningarne vandra fram.

Kor.



Halleluja!



Ett kor.



 Så många sekler då skulle försvinna,
 så många släkten förgås och upprinna,
 förrän med mänskan din af sikt du vann.

229