Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs

Yttersta Domen


han med en himmelsk kyss från hennes kinder tar;
och afund förr än nu ej känd af änglar var.
Så öm, i sorger sänkt, till domarns tron hon hastar,
och, knäböjd, på hans kors en blick med bäfvan kastar.
O kärlek! o natur! … o världens domare!
Se mänskosläktets mor inför dig gråtande.
Du ser, och änglars mod i hennes hjärta väcker;
och stum mot dina sår hon sina armar sträcker.
Ack! hon ej tala kan för tårars strida lopp,
som under hennes fot i stjärnor rinna opp.
Messias nu, hur ömt! mot hennes sköt' sig böjer,
och hon hans anda drar, och strax sin röst upphöjer.

“Nej, herre! mig det är, din åska krossa skall …
Jag skådar detta klot, ett rof för domsens svall,
jag skådar Adams barn, som detta klot betäcka,
som nu, ve mig! ve mig! till kval du lär uppväcka;
och jag — Gud! deras mor! … hvad! mor? — Nej! en barbar,
som, ack! till allas brott så mordiskt upphof var.
Hvad? hann jag Edens park i tigrars öken byta,
förrn Abels blod jag såg vid mina fötter flyta?
Och detta blod — hvart fly? — ur dödens slutna famn
nu ropar hämnd! … nu! nu! … och öfver hvem? — mitt namn,
och allas namn jag hör i vredens dunder skälla,
och ser försonarns blod på brottets bana svalla,
ej till försoning mer! … Ah! hämnas blott på mig.
Låt dem i intets sköt' för evigt glömma sig.
Beväpna detta bröst att allt det straff uthärda,
som jordens usle barn för min skull äro värda.
En vink: och till din fot du tusen världar ser.
Hvad båtar, att af nåd du mig din glädje ger,
när jag ett upphof är till mina likars smärta?

231