Bengt Lidner
Nej! under änglars skrud jag bär mitt modershjärta.
Nej! inga himlars fröjd på samvetskvalet rår …
En flock af vålnader upp ur Tartaren går!
Nej! bland serafers sång skall deras skrän jag höra,
och i Messie famn de Evas lugn förstöra.”
Här dignar mänskors mor. — En stråle från hans sår
i henne lif och hopp och öm förtröstan tänder,
ett svar, Messias värdt, hon får:
“Jag tecknat er på mina händer,
och räknat edra hufvudhår.”
Som glädjen blänkte fram af änkans dystra blick,
då hennes ende son ur dödens fjättrar gick,
så himlars sällhet sig i Evas uppsyn visar.
Hon ber med hoppets röst, och ren sig bönhörd prisar.
“Hur, domare! din nåd liksom din makt är stor!
Men, mänskors frälsare! förlåt ock mänskors mor.
Hon vågar vid ditt kors den dagen dig påminna,
då du på jorden lät ditt blod för jorden rinna.
Och du, Getsemane! du hjältens segerort,
framskalla ur ditt grus den ed, han fordom gjort:
’I skolen ej förgätne blifva,
fast nu till korsets död jag går:
jag allas edra namn med eget blod vill skrifva
i djupet utaf mina sår.
Och då en mäktig änglaskara
mig fört uti min faders famn,
skall dessa sår och dessa namn
jag i mitt majestät bevara.
På det — om någon ibland er
sin första kärlek öfverger,
med hädelser mig öfverhopar,
232
