Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs

Yttersta Domen


Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
upphöjer nu sin röst:

 “O! I välgörande,
som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
hvad glädje, att er först bland Adams släkte hälsa!
I konungar, som frid åt hela folkslag skänkt
och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungrens hem och sjukas bädd uppletat,
dem elden härjat hjälpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjärtas gunstlingar! beredd er lön nu är:
uppfyllen himlarna, och väldigt härsken där.”

Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna framljunga,
och praktfullt hylla dem och deras intåg sjunga.

Att mildra andras kval och att förlåta få,
ack! att hos änglar ej den vällust saknas må,
för dem, I skåden Gud från sina ögon drifva,
I skolen bedja ömt, och äfven hörde blifva.

Men andra troner ren jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för!
I hjältar, som ert blod för fosterlandet gjutit,
och I, som edra dar för andra tider slutit!
Gån, krönte utaf dem, som frälstes genom er.
Messias själf med fröjd på dem han räddat ser.
Var hälsad, Baltzar Horn![1] I dessa ärans salar
du om förflutna dar med svenske hjältar talar.
Fast snart af jordens klot ett stoft ej öfrigt finns,
då man en hjälte ser, sitt fosterland man minns.

Förgäfves med min blick jag skaran följa söker.
Se! hur i solars glans de sällas antal öker

  1. Stupade i del segerrika slaget vid Högland den 17 julii detta år.
15. — Nationallitteratur. 5.235