Yttersta Domen
Till dig, o, Leopold![1] uti en azursky,
serafer utan tal med tron och lagrar fly.
Du allas hjärtan ömt, du ljufva vänskap ! enar,
och svallande i fröjd sig själ med själ förenar.
Möt, moder! här din son. Du dig bedragen ser,
som trott din kärlek ej har kunnat ökas mer.
Omfamna, yngling! ock din sörjda älskarinna.
Här, som på jorden, skall din eld ej motstånd finna.
O, Laura, här, ack ! här — hvad himlar skänkas mig!
Jag evigt älska får min skapare — och dig.
Men fasans öknar fram till domarns fötter bäfva,
där hoppets matta bloss kring ångren långsamt sväfva.
Hvad suckar! hvilka rop! En mängd i hoppets spår,
en annan fjärran bort, följd af förtviflan, går.
Där i en ödemark jag dig, o Judas! finner.
Hur dig hvart enda steg Getsemane påminner!
Du hviskas hör: “min vän!” ack! med Messie röst.
Du honom korsfäst ser, ser spjutet i hans bröst,
och nalkas, bäfvar bort — strax för ditt vilda öga
Matthias tågar fram bland änglar i det höga,
och ett förfärligt skratt ur satans kulor hörs.
Du ryter — Glada hopp ! han af din fackla rörs.
Hvad ånger! hvilken suck!… Messias!… Judas gråter.
Blef vid din död han glömd? Du sade: “jag förlåter.”
Nej, Sulma! i en rymd, mer himmelsk, mera klar,
förgäfves du min blick dig sorgsen undandrar.
Jag ser ett älskadt blod din skugga här befläcka.
Hvad? du ej ängel ren? … Kom, att ditt kval upptäcka.
På detta nattens moln, där fasans tystnad rår,
hvi sitter du så stum, med vidt utslagna hår,
och ångren i din blick, och plågor i ditt hjärta?
- ↑ Hertig af Brunswik.
