Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/244

Den här sidan har korrekturlästs

Bengt Lidner


Bland hagelskurars ras ur molnen blixten bröt,
och jorden bäfvade, och hafvet fjärran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtviflan, harm och skräck uppfyllde nu mitt bröst,
och dundren gåfvo svar på Sulmas klagoröst:

’Bedragen, ack! af dig, barbar! af dig bedragen!
Du vilddjur! mördare! ej än af åskan slagen!
Till menlöshetens fall ditt släkte snille fått,
hvars styrka öfver oss är mod att göra brott.
Må jag i afgrundsdjup, fast plågad själf, dig finna!
Nej! må jag bli den eld, hvari du där skall brinna!
Flyg, åskuppfyllda moln! flyg till det falska haf,
där härja! krossa! bränn! — Det hjärta jag dig gaf,
den Sulma du bedrog, skall dig i döden följa.
Min vålnad väntar dig på hafvets svarta bölja.’

Ej viggen mera snabb, än jag i djupet for.
Tör hända i en dröm du såg det, ömma mor!
Tör hända vid den blixt, som då ditt hjärta rörde,
den medömksamma våg mig på en klippa förde.
Där låg jag blodig, svag, med ögat lyft åt skyn.
I åskans eldar, Gud! hvad bilder för min syn:
min mor i dödens famn för Sulma ber och gråter.
Af straff blir hjärtat hårdt, men rörs då man förlåter.
Snart på en fraggig våg jag tyckte Rustan gick,
och tillgift, hjärta, allt af mig han återfick.

’O död,’ så var mitt rop, ’du äfven mig förföljer!
Ack, i en evig natt du kval och nöjen höljer:
mig vägras dock ditt lugn! — Förbarma dig, o haf!
Den jorden från sig dref, du ofta fristad gaf.
Nej! jag förlorad är … Dock, orsak till min smärta!

240