Yttersta Domen
fördrif, o Rustan! ej min skugga från ditt hjärta.
Ve mig! … o åskans gud! o hafvets herre, hör!
Nej, storm! förströ mitt stoft — jag älskar, och jag dör.’
Så talte jag och grät … Men domarns tordön skallar.
Hör, Rustan! Sulmas rop. Hon dig i blixten kallar.
Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn.
Är du bland nattens moln? Är du i dundrens famn?"
“Här är jag, Sulma, här! Jag fjärran hört dig klaga.
Nej! Rustan var ej född en oskuld att bedraga.
Knappt jag med hoppfullt bröst på stranden lämnat dig,
förrn sömnens tunga moln med glömskan omgaf mig.
Jag vaknade — hvad skräck! jag vädrens hvining hörde,
flög upp; och vågen röt, och vidt från stranden förde.
Förgäfves all min bön, när åt det bistra haf
jag på en planka mig förtviflad öfvergaf.
’Hvad skulle,’ sade jag, ’en älskare ej våga?
Hör han ej sjöars svall, han ser ej dundrens låga,
han blott en flicka ser, som all hans sällhet gör,
och missnöjd är, att ej han mer än en gång dör.’
Men fåfängt sökte jag en älskad strand att hinna;
jag mot en klippa drefs — där, trogna älskarinna!
där sårad, matt och blek, ett dödens rof du låg.
Jag ropade ditt namn, du grät och på mig såg.
’Har ångren,’ sade du, ’har ångren fört dig åter?
Den Sulma du bedrog, i det hon dör förlåter.’
Du dog. Bestört och vred jag höjde upp min röst:
’O, Sulma! Sulma, hör!’ — Med dolken i mitt bröst
och dig uti min famn, att kröna våra öden,
jag störtade mig ner, fann hafvets djup, fann döden …
men lugnet fann jag ej — Det åskar … Sulma, fly!
En tid och än en tid!”
I hoppets lätta sky
de för min rörda syn, dock klagande, försvinna.
