Bengt Lidner
ångrens kala hem! skall här jag Werther finna?
Naturens ömme son ! I nattens töcknar höljd,
du mulen vandrar här af Dauras[1] vålnad följd.
Charlotte! Charlotte! en blick, en blick från himlars sköte;
men se! de öppnas ren — Flyg till din älsklings möte!
Hvar är du, Juliette? Romeo ropar dig.
Hör! midnattsklockan slår … din skugga döljer sig,
då Julia — hur ömt! — i minnet kallar åter
den kärlek, Rousseau än i änglars famn begråter.
Kom, klagande Comminge! i skuggan af de träd,
där obeslöjad går din trogna Adelaide,
I denna myrtendal sig klostrets hvalf påminner,
och rädd i sanden ser, och där sitt namn hon finner.
Hur ljuf den ängslan är, som kärlek hjärtat gör!
Men denna eld, så stark, för lyckans vindar dör.
Ack! då i tvenne bröst en evig låga brunnit,
har ödet skilt dem åt, förra de sin önskan vunnit.
Hvem, vädrens hvining lik, ur glömskans öken far,
med lidelsernas eld i hemska blickar kvar?
Du hop, i hvilkens själ sitt ljus förnuftet släckte,
än kärlek utan hopp en ursint känsla väckte,
och än dig härjat ha förtviflan, mäktig, vild,
förlusten af en vän, en framtid, nattens bild.
Ju flera känslor sig i hjärtat rymma hunnit,
ju flera himlar ock i skaparns sköt' det funnit.
Hvart flyr jag? … Mörkrets djup! och eld, och brak, och damm!
Ur helvetet en sjö af plågor svallar fram.
Se domarns tordönssvärd … och hvilken skara rasar,
att uti evighet — i evighet? — jag fasar …
försonare? … hvad kval! … se de fördömda, se
kring hämndens ljungeldstron i marter krälande!
- ↑ Se Ossian, The Songs of Selma.
242
