Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/247

En plågoanda främst med hoppets fackla sväfvar,
då lömsk i deras spår förtviflan osedd bäfvar.
Hvad fröjd vid hoppets sken! — Strax syns ej facklan mer,
förtviflan rusar fram, och plågoandan ler.

Monark! för tron och makt, hvad dock ditt öde blifvit,
du, som med blodig hand åt bödlar bilan gifvit?
Tigrinna! ja! du här; du diademen bar,
med segrens lagrar krönt, dem slafven åt dig skar.
Ej med den spira nöjd, som genom mord du vunnit,
din härjningsfackla ock kring halfva världen brunnit.
Hur många änkors tjäll, hur faderlösas blod
ha icke skatta fått — rys! — till din ärestod.
Träd fram! Hvad brott du här på hämndens tafla finner!
Din egen makas blod, som bland millioners rinner!
Ditt folk, som hungrande i dagens tunga gick!
Och deras arbete, ditt rof för ögnablick!
Skryt, usle! pråla nu med välden, slafvar, ära …
Men jag ock mänska var; — ditt bröst nog plågor tära:
jag ömma bör … och be.

 “Allt till sin fot han lagt.”
Blott i din kärlek, Gud! mig dyrka låt din makt.
Ack! hvilka brott … jag flyr — De större fasor sprida,
än marter utan tal, som dessa vilddjur lida.
Att minnas all din nåd … af dig, försonare!
ej älskas … hjärta ha — ack, det är helvete!

Tungt öfver djupets vidd de svarta eldmoln falla,
och under domarns tron bland stormar dundren knalla.
I lågor och i damm en ängel svärdet drar,
och satan rytande upp ur Tartaren far.
Kring hans uppresta hår en afundsdrake hvälfver,
och synden i hans blick med höjda vingar skälfver.

243