Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs

Yttersta Domen


Fast vredens åskor gå, hans rop långt högre hörs,
och himlars himmel själf af häftig skakning rörs.
När änglars tankar ner till satans afgrund ila,
att hinna den — hvad djup! — de trenne gånger hvila.
Ren döden mot sig själf den grymma lian sträckt,
och öfver kaos ser, stum, ensam och förskräckt,
då den fördömda här, som satans änglar varit,
ur mörkrets kulor fram till domarns fötter farit.
Ack! efter långa kval, hvad öden vänta er?

“Du död,” så är hans tal, “hör opp att vara mer!
Till intet blif du här, att satan tröst ej finner!
Och jord, mitt Vardes verk, försvinn!”
 Och allt försvinner. —

 Halleluja!

Men han, som är och blir, intager himlarna,
då Adams frälste barn med änglaskaran hasta
till foten af hans tron, att sina kronor kasta.
Där ljunga himlar fram, och världar skapas där,
tills för hans tanke ej ett kaos öfrigt är.


245