Mina Löjen
Oskära ej med dina tårar
den vers åt Löjet helgad är.
Fly, att af dagens ljus förgäten
i skrefvors natt bland ufvar bo;
och våga ej med dina läten
att störa mina kvädens ro!
En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
hvars blick en afgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. —
Han, som i vårens blomma ler
och uti västans fläktar andas
och uti drufvans nektar blandas
och genom solens blickar ser;
hvars röst Glicere på harpan spelar,
och han, som eld och sötma delar
åt hvarje kyss, som hon mig ger …
hvad? — skulle han till tack begära
en kalk af mina tårars flod?
Han själf, så lycklig och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? —
Mitt bröst förbannar denna lära.
Glicere! skön är du, himmelskt skön!
Roslin förgäfves duken breder,
och L’Archevêque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
