Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs

Anna Maria Lenngren


Uppå gåln från löfsaln folket hurrar …
ingen glöms af matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan går vid oafbruten bas.

“Vet ni, vänner,” ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
“alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!”

(1796.)


⁎              ⁎


POJKARNE.

Jag minns den ljufva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt — utom min läxa —
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i min blod,
i själen bodde nöjet,
hvar människa var god.
Hvar pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror;
hvar flicka var min syster,
hvar gumma var min mor.


252