Pojkarne
Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarna i hatten
och purpurn på min kind.
Af falskheten och sveken
jag visste intet än:
i hvar kamrat af leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kifven,
dem kände icke vi:
när örfilen var gifven,
var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar:
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den af oss raska barn,
som gaf den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
Ej sanning af oss döljdes
uti förtjänst och fel …
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel
den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och grefven kasta' bom.
