Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/264

Den här sidan har korrekturlästs

Anna Maria Lenngren


Måtte himlen höra mig:
må dess fadersgodhet gifva,
att mitt lif en bild må blifva,
lugna källa, utaf dig!

Vare ärelystnans lott
att i höga loftal blänka …
min att likar bistånd skänka,
lefva glömd och göra godt!

(1795.)


⁎              ⁎


DE SMÅ PÅ LANDET.

Raska barn på blomsterfält,
anblick af hvad mest är sällt!
med förtjusning vid ert nöje,
vid ert oskuldsfulla löje
skådas af en känslig vis
lifvets korta paradis.

Runda kinder, mod och märg,
trefligt hull och liflig färg,
luft och frihet, berg och backar,
frisk aptit och nötta klackar,
ingen skymt af konstens tvång,
lust och lekar, fröjd och språng.

Spring du, lilla täcka grupp;
snart en bok med ris och tupp
skall i stugans kvalm dig stänga!
Sök din frihetstid förlänga,
barndomsglädjen lifligt känn …
aldrig återkommer den.


260