Anna Maria Lenngren
Det grefliga herrskapet fördes till bordet,
Guds gåfvor det feltes ej där.
Grefvinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
“Bevars, hvad ni gjort er besvär!”
Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa,
fann dillköttet läckert och ungt,
berömde ostkakan och brydde Lovisa
för husets vällärde adjunkt.
Och fröken, med fingrar som snön att förblinda,
en vinge af kycklingen bröt
och matade stundom sin sköna Belinda
och föga af rätterna njöt.
De förnäma gäster med blick på hvarannan
bemärkte herr pastorns gestalt
med knifven i steken och svetten i pannan
och trugning och bugning vid allt.
Pastorskan tog skålen med smultronen bräddad:
allt var så hjärtinnerligt undt.
Hvar tallrik hon bjöd som en ättehög bäddad;
allt rikligt, tillräckligt och rundt!
Med klenät och strufvor och pontak och skålar
på tiden så länge drog ut:
det grefliga herrskapet satt som på nålar;
men ändtlig tog måltiden slut.
In kommo nu plantor, solbrända och feta,
framförda af mor och af far.
Och nådiga frågor hvad ungarna heta,
och tröga och tölpiga svar.
264
