Mina Löjen
månn ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa!
Hvad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej, hör af mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler, du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem af löjet känns igen.
Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg, när du dem kallar vilda,
hvad detta skällsord billigt gjort?
Månn brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? — Nej:
helt visst i deras grofva seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se — de skratta nästan ej.
En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr, så är den nu.