Anna Maria Lenngren
Och där en mängd med människor
sågs fram och åter vandra.
Hos en var rösten kall och torr,
och snäsande hos andra.
Uti den rikes hårda blick
hans hjärta var att skåda.
Den girige så brådtom fick
och såg sin fyrk i våda.
En man med stjärna på sin frack
drog upp havannaprisen,
svor några ord om “tiggarpack”,
om “lättjan” och “polisen”.
“Nå, hvar man kommer,” skrek en dam,
“så hör man ungar tjuta!” —
och gick vid scenen af en dram
att sina tårar gjuta.
En dam, visst icke gjord af stål
för denna mänskligheten,
men som ej tiggarungar tål
blott för malpropeteten,
som, i sin vällust dagligt van
att nödens offer snäsa,
än aldrig nånsin en roman
har torrögd kunnat läsa.
Det mörknade och dagen skred;
ren brann en dunkel lykta.
Och mer och mer af ångest led
den lilla djupt betryckta.
278
