Den lilla Tiggarflickan
“Hvem skall beskydda mig, o hvem?
Jag så för mörkret ryser!
Och ingen mamma, intet hem!
Jag hungrar och jag fryser.”
Hon hemsk och rådvill såg sig om,
af skuggan sig förskräckte,
då dit en kristmild kvinna kom,
som henne handen räckte.
“Kom,” sade hon, “och med mig gå,
där du ser lampan lysa!
Jag fattig är, har många små,
men skall dig gärna hysa.”
Hon med den späda uslingen
i varma kojan trädde
och af den goda gärningen
så innerligt sig glädde.
Och moderligen lofvade
den moderlösa skydda
och såg Guds änglar leende
sig lägra kring dess hydda.
Och gjorde sen sin aftonbön
till skyddaren för alla,
förvissad att sin gärnings lön
på sina barn se falla.
Och somnade så ljuft och godt:
frid i dess hjärta rådde,
en sällhet, som i gyllne slott
än ingen mäktig nådde.