Anna Maria Lenngren
Lugg och knuff i hår och hufven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — hvad tycks — den lufven
klöste Astrilds ögon ut.
Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll;
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!
Ryck på axeln, svaren korta…
Venus skrek: “Finns intet råd?” —
“Ingen hjälp… pupillen borta:
pojken blir stenblind, ers nåd!”
Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalf; men midt i faran
öfverguden tystnad bjöd.
“Blodig hämnd,” så föllo orden,
“gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinda bror!”
Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!
(1797.)
⁎
282
