Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs

Anna Maria Lenngren


Lugg och knuff i hår och hufven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — hvad tycks — den lufven
klöste Astrilds ögon ut.

Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll;
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!

Ryck på axeln, svaren korta…
Venus skrek: “Finns intet råd?” —
“Ingen hjälp… pupillen borta:
pojken blir stenblind, ers nåd!”

Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalf; men midt i faran
öfverguden tystnad bjöd.

“Blodig hämnd,” så föllo orden,
“gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinda bror!”

Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!

(1797.)


⁎              ⁎


282