Anna Maria Lenngren
Icke den ton, du åt lycksökarn gaf,
skalbaggar lik, som vid jordbrynet surra:
kraften af sången, när skimret drags af,
bara ett hurra.
Icke den bardens, som färdig och snar
sporrar sin vingade fåle till Pinden,
osar och viftar ett rökelsekar,
styr efter vinden.
Gif mig, Apollo, den ädlare lott,
styrka och lenhet i växlande blanning,
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning.
Måtte min sång i vår stojande värld
väcka förfinade känslor för nöjet,
fåfängans, skrytets och höghetens flärd
agas af löjet.
Lär mig att stundom, pindarisk i glans,
alstra ett kväde, som hopen förstummar!
Värj dock min skaldmö från skrik utan sans,
intryckta tummar.
Gif mina målningar värma och färg,
enighet, klokhet och ordning i sätten,
hejd och försyn att ikläda en dvärg
rustning af jätten.
När i en odes högtstrålande sken
hjältarnes bragder jag går att beprisa,
låt ej min sångmö, förhesad och klen,
tralla en visa.
286
