Johan Henrik Kellgren
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se, hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt egit hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, hvilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Hvad usel smak, hvad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Croesers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? …
Håll upp! — Jag nog min dårskap ser;
jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själf i tysthet ler.
⁎
VÅRVISA.
Vinterns välde lyktar,
och från våra tjäll
Bore harmsen flyktar
högst på lappens fjäll.
Uti bergets klyfta
sippan, späd och rädd,
ses sitt hufvud lyfta
upp ur drifvans bädd.
30
