Johan Henrik Kellgren
Hvad storverk, som ej skådat dagen,
hvad dygd i hjärtat ofödd låg,
om ej, i ljufva villor dragen,
man verklighet för skuggan såg!
Du, som med öm och ädel håg
ger hjälp och vård åt dina bröder;
som rörs af den förtrycktes röst,
ger honom tillflykt till ditt bröst
och i hans hjärta glädje föder;
som nöjd ditt lif till offer bär
åt konung, fosterland och vänner!
Du i din dygd det värde känner,
som ensam dess belöning är.
Men om vid sannings grymma låga
ditt djärfva öga skulle våga
att skåda ned i hjärtats natt,
hvad du med häpnad skulle finna
så många dygders rika skatt
uti ett ögonblick försvinna !
Hvad blygd, att se din fria själ
sig till en fången slaf förbyta
och all dess ädla idrott flyta
från nit för egen vinst och väl!
Och Kärlek, som bland lifvets skänker
den ljufvaste, den största är,
som i en himmelsk vällust sänker
det hjärta, som din låga när!
Hvad blefve du, om vårt begär
sig endast till det sanna sträckte?
En brånad, spridd med blodets lopp,
en lusta, som behofvet väckte
och njutandet ånyo släckte.
Hvad blefve då det ömma hopp,
34
