Johan Henrik Kellgren
o, så stört ock du, bedragen,
från din höjd, i glömskans haf!
Och för evigt slockne ljuset
af den sol, som leder dig!
Och försvinne jag i gruset
af den värld, som föll med mig!
⁎
DEN NYA SKAPELSEN ELLER INBILLNINGENS VÄRLD.
Du, som af skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död —
kom så en fläkt ifrån det höga
och ljus och lif i världen böd.
Och ljuset kom, och lifvet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.
Kring rymden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen af en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
44
