Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


Hon är det i min själ, hvars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel,
där hon gudomligheten är.

Du, som af skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blef liljans växt, och hennes
den friska glansen af din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas,
och västanfläkten har din gång.

Ej nog — du själfva fasan gläder,
du fyller afgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare,

och frågar, i hvad skepnad fattas,
att, öm och god och glad och mild,
vår högsta dyrkan värdig skattas, —
då visas han mig i din bild.


46