Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


Han föddes, enligt ödets domar,
helt naken hit på jordens ring;
men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.

I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig,
vardt därför illa sjuk — men kom sig,
och lefde sen allt till sin död.

Till karaktären from och god,
var han ej snar att blifva retad;
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.

Det fel han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har;
men detta fel försvann med åren.

Till ingen man han afund bar;
han såg väl ganska snedt på alla,
men det bör man ej lastbart kalla,
ty han var vindögd, stackars karl.

Man äfven mycket folk hört klandra,
att han dem öfver axeln sett;
om det så är, så har det skett,
för det han längre var än andra.

Ett muntert lag han gärna väljde,
men hatade allt fåfängt snack;
teg nästan alltid när han sväljde,
och sväljde alltid när han drack.


48