Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


“O blygd och hån!” skrek pastor Fån,
“så groft att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärfva stoftets son
vill midt i natten nyttja synen!
Förgäfves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner,
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
och genom talgljus våga tör
att själfva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig:
hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig.”

Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder.
Då i en hast, vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll,
det ropas: “Ell'n är lös på Söder!
— Man nämner gata, gränd och hus
och orsaken till allt — ett ljus
“O Lucifers och snillets söner
(af Lux är Lucifer), se här,”
skrek åter Fån, “hvad frukten är
som Söder ren af ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärfhet kröner,
så fattom genast vårt beslut:
att allt, hvad lysa kan, släcks ut!”


58