Till Kristina
och svallet af de sjudande passioner,
och svekna hopp om nöjen — ack! som lofvat,
och ledsnan, mera grym, af dem — som hållit.
“Nu,” sade han, “I falska, tomma skuggor
af himmelsk sällhet, icke född för jorden,
ej född för mig, nu vänten er ej mera
att finna spåret till min dolda boning —
Och I, o grymme! I, som ej bedragen,
ack! alltför sanna, verkeliga plågor:
förtryck och fanatism och list och afund
och tusen och än tusen lifvets plågor,
er trotsar jag att finna mer ert offer:
stängd är jag evigt från er syn och dagens.
Här vill jag, lycklig, glömmas och förglömma,
här endast lefva med er, trogne vänner,
välgörare, odödelige snillen,
som före mig försmåddes och försvunnen —
Och när en dag jag somnar denna sömnen,
så djup, så lång, så ljuf för en olycklig,
skall ingen tvungen tår min aska gäcka
och ingen skald sig i mitt lof besjunga.
Blott om en sårad vän, en dårad älskling,
förvillad af sitt kval och nattens skuggor,
fann detta skjul för stormens hot och mörkrets,
och såg, vid skymten af de tända blixtar,
på ekens mossbelupna stam min harpa,
förutan strängar hvisslande i vinden,
och kände den igen — då skall han höja
en suck till himlen, sorgens suck ur hjärtat,
och säga: “Broder, du har gått!” — och sedan
med tystnad leta mina ben tillsammans
och ge dem åt den mor, som ej förskjuter,
och lägga blott en otäljd sten på grafven,
och skänka den en enda tår af känsla,
